Jag älskar dig, det säger jag ofta. Väldigt ofta, men bara till folk som jag älskar.
Thomas, mamma, Linnda, Lisa, Sandra. Jaa, det finns mer jag har sagt det till men detta jag ska skriva nu är till  någon av de personer jag skrev namnet på.

Eller jag gör såhär ist. Jag skriver detta från mitt hjärta, vissa saker kan skrivas flera gånger men så kan det bli, om du stör dig på det så vet jag den bästa lösningen; sluta läs! :) Smart va?
Till er som kan tycka att jag är konstig, inte värd ett skit, värd allt på denna jord, till er som inte känner mig, till er som är mina bästa vänner, till min familj, till min pojkvän. Här kommer så mycket jag orkar skriva från mitt hjärta och mina tänkar.
                                                     Ta inte allt så allvarligt nu va.

Jag börjar med att skriva:
Linnda, jag älskar verkligen dig. Jag har kul med dig. Egentligen borde jag nog skriva att jag hade kul med dig för det är inte vi längre. Tvärr, det skär i hjärtat på mig när jag skriver det men det är så jävla sant!
Vissa saker ekar i huvudet på mig, bilder kommer upp i huvudet på mig. Vissa saker med dig är oförglömliga, du är oförglömlig..
        Men herregud, slutar hon aldrig vissla?!
Eller den där stela, pinsamma tystnaden som skapades när jag satte mig i din mammas bil första gången vi träffades i verkligheten. Du var osminkad och så himla gullig. Det är oförglömligt.
En mening som alltid kommer eka i mitt huvud:
- Jag och Lisa kommer aldrig bli så bra vänner som vi. Jag älskar dig.
Hmm, där ser man. Det är tur att du inte lovade något för då hade du inte kunnat hålla det du lovat.
Jag skriver inte det här för att vara elak eller för att få dig att få dåligt samvete eller någonting sådant. Jag skriver detta för att jag måste få det sagt och jag måste lätta på mitt hjärta.
Och tyvärr så blir det här på bloggen som jag gör det...
Tillbaka till det här om Linnda..
Eller näe, jag vet inte vad jag ska skriva mer.
Jag älskar dig, jag vill alltid vara din vän. Jag är dålig på att höra av mig, jag glömmer lätt saker men om jag glömmer och du kommer ihåg så kan du väl höra av dig? Ist för att skriva ett sms om att jag är dålig på att höra av mig och att allt bara handlar om Thomas hela tiden så kan du väl höra av dig.. Jag saknar dig, jag saknar det vi hade. Tyvärr är det försent att ändra på detta, inget kommer någonsin bli som förr.
Hoppas du är lycklig, är du det så är jag nöjd.
Och ja, det kan mycket väl vara så att det är avundsjuka som svävar i luften. Det erkänner jag Nu.
Du var min vän först, låter jätte töntigt att skriva så men det är så jag känner. Faktiskt.

Thomas, jag älskar dig. Ibland förstår jag inte hur du står ut. Helt sjukt! Men jag är så otroligt tacksam för det, min lilla bubbe. Allt är inte perfekt mellan oss, men det är nog bra. Annars hade vårt förhllande nog varit ganska så tråkigt om vi aldrig bråkade.. Eller?
Tack för att du står ut med mig. När jag kan ligga i din säng en hel dag och bara gråta och klaga på mitt jävla liv och på hur ful, fet och äcklig jag är. Eller när jag snackar skit om massa folk, jag tycker det är jätte kul att snacka skit, speciellt om folk jag inte känner också avslutar man alltid klagmeningen med " vilken tur att jag är så perfekt själv så jag kan klaga på alla andra".
Tack för att du står ut när jag ligger och klagar på hur fet jag är och att jag måste börja träna mer för att bli smal, och i nästa sekund går jag upp till konsum och köper en chips påse som jag mölar i mig fortare än jag kunde klaga på hur fet jag var. Tack Thomas!

Mamma, jag älskar dig. Det är jobbigt just nu, jag vet. Men det jobbigaste är att jag inte kan hjälpa dig.
Du och pappa håller på och går isär, det är jobbigt men jag försöker att inte lägga mig i. Ni får lösa det helt själva. Jag har egna problem att ta hand om + att det är sjukt mycket i skolan nu...
Förlåt.

Sandra, jag älskar dig. Med dig har jag alltid kul, till dig kan jag alltid ringa. Du är som min syster och det kommer du alltid att vara. Vi kan prata om ALLT tillsammans, tacksam för det! Tacksam som fan!
Behöver inte skriva något mer till dig Sandra för du vet vad du betyder för mig!


Lisa, jag älskar dig. Menar inget illa till varken dig eller Linnda om det jag skrev här ovan men jag måste få det sagt. Jag är glad att ni har varandra och jag vet inte vad det är men jag blit avundsjuk på något sätt när jag hör hur kul ni har och i skolan när du berättar allt roligt ni gör och så. Förlåt, jag vet att jag är jätte fjantig som reagerar så här. Men så är det!
Tack för att du också står ut med alla mina jobbiga, lipiga dagar.. TACK!



Min pappa, riktiga pappa eller vad man nu ska kalla det. Han har iaf suttit inne i fängelse i 13 år ungefär, han har missat hela min uppväxt. Tråkigt för honom kan man ju tänka då, men det är jävligt tråkigt för mig med ska ni veta. Okej han har kommit ut nu men det ändrar ingenting. Inte ett skit. Han har precis kommit ut och han väljer att jobba i Spanien ist för att umgås med sina barn ett tag. Det hade ju varit kul om man fick lära känna sin pappa. När han satt inne så grät jag nästan varje dag för jag saknade honom. Jag fick problem i skolan för jag tänkte på min så kallade pappa. Men min stora fråga är; hur kunde jag vara så ledsen och sakna någon som jag inte kände? Okej, han var min pappa men ändå. Han valde på sätt och vis bort allt han hade för att han hellre ville hålla på med kriminella saker.
Jag kommer ihåg när jag var och hälsade på honom i fängelset en gång, då var jag liten måste jag bara påpeka. Vi hade åkt flera mil och jag var trött, vi åkte tidigt på morgonen för att få ungås med pappa så länge som möjligt. När vi kom dit fick vi gå igenom en massa konstiga saker för att bevisa att vi inte hade vapen eller liknande saker med oss. Sen följde en polis oss till ett rum, öppnade dörren så fint och sa **** ******** kommer snart så ni får vänta här så länge. Han gick och låste dörren efter sig. Efter ungefär 15-30 minuter kom pappa in, då hade jag inte träffat honom på flera år så jag reste mig från soffan och gav honom en stor kram, båda grät. Efter någon timme låg jag och pappa i soffan, hans tjej satt på en stol mittemot oss, han höll om mig och började sjunga för mig. Han sjunger jätte bra och jag älskar när min skånska pappa sjunger för mig. jag ryser nu när jag skriver detta. När han väl ligger där bakom mig med armen runt mig och sjunger så ligger jag bara och njuter, tårarna rann sakta ner från mina kinder. Minns allt som det var igår... När besökstiden började närma sig sitt slut så kommer jag ihåg att jag satt på stolen, satte på radion, **** och pappa satt i soffan mittemot mig och då sa pappa:
- Jag är så trött på det här nu, jag ska göra vad som helst för att slippa sitta inne mer, jag ska avtjäna mitt straff och sen får det vara nog. Men jag kommer alltid att vara kriminell.

Då tänker jag, nu när jag är lite större och förstår mer. Hur får han ihop detta?
Kriminell vet jag att du alltid kommer vara men varför säga detta till ett litet barn som knapp förstår någonting....
Hmm, vet inte varför jag berättade detta för er men nu är det gjort..
Tur är iaf att jag har haft en pappa i mitt liv iaf! Vidar, du är min pappa mer än någon annan någonsin kommer kunna bli. Du har funnits där för mig i vått och tort och Jag älskar dig! Skrev inte med dig där uppe för det blev mer speciellt om jag skrev dig här! Tack.

Mitt liv... jaa, mitt lilla fjuttiga liv som ser likadant ut varje dag. Ibland blir jag deprimerad för att mitt liv är så tråkigt och jag vill verkligen att något nytt ska hända. Jag vill vara rik, det hade nog gjort allt.. Pengar, vänskap, älska och bli älskad, det är allt för mig. Verkligen allt.

Nu har jag ont i fingrarna för jag har skrivit så mycket, eller det känns mycket men när jag lägger in det på bloggen och går igenom det jag skrivit lite fort så kommer det inte alls vara mycket. Jaja, hoppas iaf att ingen blir sur eller grinig för detta inlägg nu. Jag var bara tvungen att skriva av mig lite...
Hoppas lite saker bli bättre och hoppas att mitt liv ordnar upp sig lite mer nu...

God natt.
Jag älskar er, Thomas, Linnda, Lisa, Sandra, Mamma, Pappa, Pappa.

Puss

Näe, ibland vill jag verkligen bara ta livet av mig för att slippa all skit hela tiden. Jag mår inte bra, men ibland mår jag så dåligt i mig själv så jag inte ens vet varför jag mår dåligt :S Så himla konstigt det här...

Den lättaste vägen bort från livet är att ta livet av sig själv men det är också det fegaste och mest egoistiska man kan göra. Då blir man av med all skit själv men man lämnar kvar dubbet så mycket skit till alla andra som är kvar på jorden.

Jag älskar dig och du älskar mig. Jovisst. Vi ljuger bra tillsammans.

Så rätt, så sant, så dumt och så ..... bra?

Jaja, adjö.

Puss